Inlägg publicerade under kategorin Lästa böcker 2011

Av violen - 1 september 2011 17:15

  Grass, Günter: Mitt århundrade ***


Egentligen är idén lysande, att skriva en kort text om vartenda år under en viss tid. Det är nämligen det Grass har gjort. Jag har ju försökt läsa Grass under flera månader, lånade olika böcker men det gick så trögt! Det är ju i Theresans nobelutmaning som jag kämpat på.....


men så såg jag den här boken och tänkte hm, jag provar. Och den var nästan intressant! Vissa år var ju jättetråkiga, särskilt i början med första världskriget och särskilt innan jag upptäckte att på slutet finns några sidor med rubriken:

 Lista över tilldragelserna i Günter Grass: Mitt århundrade.

Och då gick det genast bättre att hänga med. Så ett tips, tänker du läsa den här boken om 1900-talet så kolla listan i slutet.

I vart fall så tycker jag att Grass har lyckats, på sin torra men ändock prosa, att ge en slags glimt av 1900-talet i Tyskland och ibland på andra ställen. Jag verkar ju inte komma undan andra världskriget vad jag än läser nu för tiden (jfr t.ex Himmel över Bay City) så det är väl lika bra att köra på kändes det som. För jag förstod ju direkt att det går inte att komma undan i en sån här bok. (Konstigt vore det ju annars).


Jag gillade i alla fall idén och önskar att jag under min levnad skrivit ner en sammanfattning av mina år och de viktiga händelser som jag lagt märke till. Mig veterligen har jag inte läst något liknande upplägg förut, har ni?


Jag gillade särskilt 1938 års berättelse, den om 9 november x 2. Säger inte mer.


Läst 2011

Av violen - 31 augusti 2011 14:00

   Nesbø, Jo: Fladdermusmannen ***  (mp3)


Det här är nog den första ljudbok som jag kunnat lyssna på utan restriktioner. Dvs jag hängde med och gillade att lyssna på den, blev varken less eller förvirrad. Det kan ju bero på att jag verkligen tyckte att den här deckaren var spännande och intressant. Särskilt i början. Jag tyckte att jag lärde mig mycket om Australien. Funderade dessutom på vem som gjorde det, dvs vem mördaren var och hade många förslag. Sista kapitlen handlade om mördaren och så vidare, dvs hur han gjort och tänkt och varför. Så allt uppenbarades.


Annars tyckte jag att boken tappade mot slutet, blev för mycket Harry Hole-tycka-synd-om och så blev det för personligt i övrigt också. Kan jag tycka.


Upplösningen blev den vanliga dramatiska (urrk) om än väl genomarbetad, precis som jag uppfattade boken i övrigt.


Men jag blev så pass intresserad att det blir fler Nesbö framöver.


Fladdermusmannen fick Glasnyckeln 1998. Den skrevs 1997 och det kan man faktiskt känna när man läser om tekniska saker, de beskrivs som stora nyheter.


Läst 2011

Av violen - 28 augusti 2011 22:00

  Tan, Shaun: Det röda trädet ***

 

Ok, det här är alltså en barnbok. Men skulle jag vilja läsa den för ett barn? För om barnet inte är nedstämt så måste det bli det nu eller i framtiden när det minns den här boken som bara måste handla om depression. Eller mobbing. Eller svår ensamhet.

Men teckningarna är oändliga, vackra, berörande. Och det går att koncentrera sig på det röda lövet som finns med i alla skeenden. Det är hoppet som bär den ensamma flickan genom boken, lövet som till slut slår ut i ett lysande träd. Och flickan ler.


Läst 2011

Av violen - 28 augusti 2011 19:45

  Levlin, Kurt: Lokstallsvägen 3 ****


Redan 2001 läste jag Levlins första novellsamling, En andra chans. Och gillade verkligen.

Nu har han kommit med en ny novellsamling, efter romanen Hälsningar från Döda Havet och poesisamlingen Helljusensamhet. Och jag gillar det här, jag gillar det verkligen. Som jag skrev tidigare idag här så har jag läst Lokstallsvägen 3 två gånger, vilket jag ytterst sällan gör. Men jag gillade den ännu mer andra gången.

Den första novellen fortsätter i Helljusensamhetens rum i en slags metanovell med fokus på den egna produktionen som skildras på ett återhållet humoristiskt sätt. Det visar att Levlin har både distans och själförtroende inför sitt skrivande!

Ingen av de andra novellerna liknar den första, den är en solitär i samlingen.

Men

Ändå inte, för här vävs alla noveller ihop i ett anonymt, skenbart sterilt hyreshus som, när boken är utläst, lever och pulserar och minns eftersom hyresgästerna fått liv.

Levlins prosa är lätt, genomtänkt, gripbar och sorgsen. Personerna berör varandra utan att känna varandra, ett ovanligt grepp men det lyckas verkligen, och överalltihopa lyser tillkortakommanden, ensamhet och rädslor. För bakom hyreshusets fönster är det inte bättre än såhär, men det visste vi ju eller hur? (Så trodde vi alla att det var tills Svenska hjärtan drabbade oss med insikten att ingen går säker.)


En kort sekund kände jag en våldsam önskan att rita upp huset och dra streck mellan beröringspunkterna/lägenheterna/personerna, låta tiden bestämmas av eken, stubben och den utplånade marken där inga spår finns kvar. Men jag nöjer mig med att konstatera att det här är ett enda hyreshus, ett enda hörn av verkligheten sett genom ett temperament och att alla novellerna skulle kunna var utdrag ur romaner där personerna lever, kanske före utdraget, kanske efter men de har alla en längre historia att berätta.


Jag rekommenderar den här novellsamlingen. Den är skenbart lättläst men stannar kvar med sin mänsklighet. Och huset som håller ihop det hela.



Läst 2011


Av violen - 27 augusti 2011 12:45

   Syréhn Tomasevic, Ann: Glas och aska ***


Lilis historia kunde ha fått styra den här boken helt. Hennes liv är klart dramatiskt och hade gott och väl räckt till utan den svenska journalisten Amanda som, på ett krångligt sätt, är släkt med släkten dvs Lili, och får ett föremål som, i alla fall inte jag, tycker känns intressant.

För annars var boken inte så dum, även om det än en gång är andra världskriget som jag läser om, vilket jag ju tänkt lägga på is ett tag, men det verkar omöjligt i nuläget.

Det var länge sen jag läste en sån här bok, om man ju undantar Spill som ju också var en damroman. För visst är det här det? Jag får vibbar till Elsi Rydsjö som jag läste en hel del av som yngre, Alice Lyttkens likaså. För de böckerna lämnade mig helt oberörd, trots att jag hela tiden läste de nya som kom, och jag tror att den här boken kommer att göra det också. Fast den är tjock och innehåller så mycket finns det liksom inget som fastnar. Jo en sak, berättelserna om barndomshemmet, där kvinnorna bor och försöker klara kriget. Trädgården, gemenskapen. Där levde Lili. Men inte annars. Jag hade också vissa svårigheter att hänga med vem som var vem och tiden i amerika var märklig, kändes som att den var med bara för att skildra börskraschen. Det känns som att det finns flera böcker i boken.

Ändå tycker jag att Syréhn Tomašević lyckats fånga tidsandan i ett kvinnoöde.

Boken har fått mycket uppmärksamhet, men jag tyckte den var för omfattande, för många personer och den spände över för lång tid. Dessutom var det lite förvirrande vem som var vem och när det var osv. Och Amandas liv kunde jag som sagt ha varit utan.


Tanke eller spaning:

Om den delats upp i, låt säga, fem böcker i tidsordning enbart skulle den ha kunnat vara en serie i Rydsjös anda. Kanske är tiden inne att införa serieromanen igen och inte bara seriedeckaren? Vi kanske vill veta hur det går för huvudpersonerna utan specifika mord att fundera på.

Bara en spaning. Eller en tanke om det låter mer seriöst!  :-)

Av violen - 20 augusti 2011 15:30

  Bergqvist, Elaine: Snacka snyggt ***


Bergqvist förra bok, Härskarteknik var intressant så jag ville läsa även den här boken som handlar om retorik. Det är en bok som man ska äga och slå upp vissa kapitel när man känner att man behöver dem. Och det gör man garanterat för kommunikation är ju väldigt svårt. Här visar Bergqvist på hur man får omgivningen att lyssna. Något som ju kan vara nog så svårt.

Egentligen skulle jag behöva läsa om den direkt men lånetiden tickar på, så jag kanske köper den till slut. För den innehöll väldigt mycket matnyttigt och jag kunde hålla med hela tiden. De bästa avsnitten var de som innehöll kommunikation öga mot öga, men det beror säkert på att jag sällan talar offentligt, så det kändes inte så aktuellt med talarstolsretoriken.


I den här boken kan alla hitta något att lära.



Av violen - 17 augusti 2011 12:33

Nilsson, Linus: måndagskaos ****


Författaren till denna formatmässigt lilla diktsamling sade själv att den var aningen pubertal, utgiven av honom själv 2005 när han just lämnat gymnasiet.Jag håller inte riktigt med, dikterna visar på en mognad som få vuxna besitter.

                                                 

   för

nuets alla invånare

sid 7

säger sig Nilsson skriva. Det handlar om gud, staden, huset, branden, rymden, ansikten, leenden. Är det verkliga innebördsord eller enbart metaforer? Jag låter det vara osagt och läser dikterna som ord som sväljs när de smakar (ur kampen mot klockan) sid 39.

I alla fall finner jag så många ovanliga ordkombinationer i den här boken och jag gillar dem. Jag gillar att någon säger orden på nya sätt, i nya sammanhang:

[...] verkligheten är inte så

populär nuförtiden

men den

saknar inte någon

den springer på

som om det brinner

jag är anlagd

sedan länge

det är inte så mycket att göra åt

så jag sitter bara här och är[...]

sid 22 (ur en mindre värld)


[...]måste säga att

djuren på de här stället

har en väldigt förpackad natur[...]

sid 29 (ur kontemplation nr. 3)


[...]tidens tand tuggade fradga[...]

sid 30 (ur ingen repris)


[...]vi firar varje nytt år

vilse i rymden

där ingen kan höra dig skrika

med att skrika


på den här planeten

kan ingen höra dig viska.

sid 37 (ur kontemplation nr: 4)



Och Nilsson viskar inte, orden är inte lågmälda, ber inte om ursäkt. Nilsson betraktar ansikten, omvärlden, människornas icke-autenticitet. Jag känner mig drabbad i mina egna tankebanor när jag läser titeldikten som dock heter snurra på du din jävel


en värld

och miljarder smilband

tillbakaspolade till måndag


en stad

och små masker på led

som alla tar vädret personligt

i väntan på sin tur att le


ett ansikte

med reglerat minspel

som samlar ärr

under lagret av universell symbolik


en dag,

en ny värld

etsad fast i alla bakhuvuden

så vi iallafall vet

att vi är vilsna samtidigt


en kompass

när vi svävar runt

här i måndagskaos


ett medvetande

som gör din planet till min

och dem båda

till samma kollektiva knäppskalle

sid 20f


Den dikten och raderna ur civilisation: idag kryllar staden av/pokeransikten/precis som alla andra dagar/. sid 27 får avsluta eftersom jag själv ofta tänker i kasta-masken banor.


Så ok, lite pubertal på sina ställen men så många rader klöser till så den vuxne Nilsson måste bara ha ännu mer att komma med.


Läst 2011



Av violen - 16 augusti 2011 10:00


  Liljestrand, Jens: Paris-Dakar ****


Länge har jag velat läsa den här boken, för den har så ofta nämnts på bloggar och då i samband med novellsamlingar som bör läsas osv.

Så nu har jag läst den och att den "skildrar mansrollen som ett spektakel och ett kraftprov" kan jag nog hålla med om. Dessutom är den helt enkelt märklig, mycket märklig. Men jag gillade den, männen stannar kvar där de träder fram i all sin förvirring och med sina tillkortakommanden. För det gemensamma för alla dessa pojkar/män är just förvirringen. De är liksom inte Män utan alla skulle behöva sin mamma som tog hand om dem, gav råd, såg till att allt ordnade sig utan att synas så att de fick misslyckas bara i tanken och sen klarade sig för att morsan/frun/kompisen styrde upp dem. För "de gör ju så gott de kan". Eller? Men det räcker inte ens för en Man. Sammanhanget kräver mer än så.

De är mänskliga och jag gillade sista novellen bäst, för den mannen tog själv kontrollen. De andra fick liksom aldrig chansen.

 (Kul var dock Mellanområdet, vilken anti-klimax!)

Som män borde de ha vetat hur man gör, det förväntas ju av dem, men de är som sagt förvirrade i denna hårda värld. De borde egentligen klara av Paris-Dakar rallyt men klarar knappt av att ta körkort.


Jag gillade som sagt det här. Jag gillar Liljestrands sätt att skriva och blir nyfiken. Vem är han? Googlar och inser att snart kommer Adonis där han, av omslagsbilden att döma, har hittat sju andra män som verkar vara lika-samma som i Paris - Dakar, med ansikten, repiga av livet.

   Står först i kön på bibblan på Adonis. Det säger allt.


Läst 2011

Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se