Mangan, Christine: I Tanger

Nej, det här var inte en bok i min smak. Möjligtvis att den kommer att bli bra som film eftersom miljön är exotisk, men jag upplevde den inte som spännande överhuvudtaget. Har inte jag läst väldigt mycket liknande förut?

Jag läste i alla fall ut den i rasande fart (vilket väl ändå visar att den var bra på nåt sätt) och lyckades känna mig ilsken lite nu och då, och det är väl inte att förakta. 

Jag tror att den som gillar den här typen av böcker säkert kommer att ha behållning av att läsa den. Men jag skulle inte ha valt att läsa ut den om jag inte fått den av Modernista. Tack för det i alla fall Modernista! 

Läst 2018

   Sager, Riley: De sista flickorna

Det är alltid trevligt att få böcker i brevlådan. Men ibland klickar det inte mellan mig och den skickade deckaren. Så var det i det här fallet. Redan i början kändes den ointressant. Visst, jag gillar att nutiden börjat komma in mer och mer. I det här fallet med en blogg om bakning. Om jag velat läsa lite om det kanske jag skulle ha fortsatt efter det antal sidor jag trots allt läste Men jag kände nästan omgående hur boken skulle sluta och då blev det liksom bara helt dött. 

Så tyvärr Modernista, tack men nej tack till den här deckaren.

   Tangen, Geir: Maestro

Så många har angett den här deckaren som bra, eller att man vill läsa den. Så jag bara beställde den på bibblan och fick den nu och har läst den. 

Tangen försöker överföra intertextualiteten till deckargenren. Och enligt mig lyckas han inte. Lite spännande var den iofs, men jag räknade tidigt ut mördaren och så var det med det. 

I övrigt kändes den inte direkt nyskapande överhuvudtaget så fler Tangen blir det inte för mig. Det måste tilläggas att jag inte är någon jättestor deckarvän, så den deckarförfattare jag vill läsa mer av måste sticka ut rejält.

Tyvärr gjorde inte Tangen det med sin debut. 

Läst 2018

   Aquilonius, Charlotte: Här kommer natten

Adrig trodde jag att jag frivilligt skulle läsa en bok om vampyrer! Så helt enkelt obegripligt overkligt. Men å andra sidan vill jag kanske veta varför det är så många som bara älskar den genren? 

Och jag måste säga att även om den här boken är en ovanligt slaskig historia med blodsoppor och blodiglar och blodstänk överallt så fann jag den trots allt underhållande på nåt vis. (Det närmaste vi kom genren i min ungdom var korta historier som "Teatime sa vampyren, doppade tampongen" och...ja det var väl den.)

Men det här är ju inte bara vampyrgrejen utan ta mig sjutton lyckas inte författaren flika in lite kunskap här och var, historisk sådan. Stockholm blodbad, skotten i Ådalen, bondesamhällets sömnrytm (som jag känner igen från nånting annat, mest troligt en deckare, jag nyss läst, men knappast från verkligheten?) 

Drygt halva boken flöt fram och var om än inte spännande så både delvis rolig och lättläst. Men sen blev det väldigt konstigt tyckte jag och blodiga, äckliga, vidriga scener började utspelas. Kändes som instruktioner från ett skräckfilmsmanus. Ja var det overkligt tidigare blev det helt vansinnigt nu. Det började gå trögt att läsa men jag höll ut och har nu läst en modern skräck/vampyr/historiebok. 

Jag vidhåller fortfarande att det var väldigt intressant att läsa den här genren, men det räcker nu. För jag tror den här innehåller det jag behövde bli upplyst om!

Tack modernista.

Läst 2018

Författaren har genomgående använt en iställer för man. Det störde i början och stoppade upp läsningen litegrann, men det är kanske något som kommer och snart allmänt vedertaget. 

   Roos, Anna: Pakt

Spel, Roos första deckare var väl sådär. Tilltalade mig inte jättemycket. 

Men när jag fick Roos andra deckare, Pakt, av förlaget så läser jag den förstår.

Och blev lite smått imponerad måste jag säga. Även om jag faktiskt anade sammanhanget innan slutet så gjorde det ingenting. Och även om researchen vad det gäller bondelivet och dess villkor kändes lite ogenomarbetad, vilket var lite störande. Det är ju ett väl använt scenario att låta människor från olika klasser mötas genom barndomens lekar, så att de kan mötas igen som vuxna.

Så även om det är en snegling till Den hemliga historien, Den svavelgula himlen, ja kanske så långt tillbaka som Kulla-Gulla så funkar ändå konceptet. 

Det som jag ändå tycker är det intressantaste i Roos bok är kopplingen till nutidsfenomenen. Något som helt klart är trovärdigt är bloggandet vilket jag inte stött på förut. Det är en värld som 2007 var förbehållet, precis som det skildras, ungdomsgenerationen.*  Den generation som snabbt gick över till facebook några år senare. 

Och det är trovärdigt att sidan kan finnas kvar 10 år efteråt. 

Jag läser kanske in för mycket i texten, men det kändes som att jag betraktade en slags filosofisk nutidsskildring med en krackelerande verklighet. En väl dold kritik mot det samhälle som inte tillvaratar de sköras rätt, och inte heller djurens rätt. Att jämföra en död kropp med ett dött djur var tungt, ovanligt tungt. Och ändå helt logiskt.

"Är du inte uppkopplad kan ingen höra dig skrika"

Jag kanske är helt ute och djupläser där inget finns men jag hoppas Roos förmår behålla flödet, nutiden och konsekvenserna i nästa deckare. 

Läs, jag tror du gillar det här.

Tack modernista.

*(Även om många äldre med hemsidor bytte ut dessa mot en blogg vid den tiden.)

Davidsen Leif:Paparazzons heder (d) *** Nu har det hänt! Jag har läst en bra deckare. Den här boken är spännande, relativt välskriven och innehåller faktiskt en riktigt bra berättad nutidshistoria. För en gångs skulle rekommenderar jag en deckare! Läs den! (Varför får den då bara tre stjärnor undrar du? Då frågar jag, kan en renodlad deckare få mer???)

Davidsen Leif: Den lejde mördaren *** Ännu en deckare och ännu en bok av Davidsen. Det är kanske inte en deckare utan mer en thriller, spännande och välskriven om det inte varit för att: alltför många pratat jylländsk dialekt (varav en utan att verka bonnig), det vimlade för ofta av krylliska bokstäver och den nästan 10 gradiga temperaturen som återkom gång på gång. Visst, upprepanden kanske har någon funktion i en bok men börjar man reta sig på det drar det direkt ner läsmoralen. Men trots allt, även det här är en sträckläsningsbok.

   Benedictus, Leo: Låt mig 

Jag gillar thrillers där man får följa mördaren. Kanske för att just gåtan vem som gjorde det inte är det intressanta, utan mer hur det kunde hända. Och det kan man ju fråga sig hur det som händer i den här boken kunde hända. Och vad som egentligen händer. 

Hur det händer behöver man däremot inte sväva i ovisshet om, det är, ibland lite väl detaljerat, beskrivet. Tur att det går att skumma och hoppa över vissa passager. 

Ibland är det här feelgood, ibland Kvinna inför rätta, ibland aktuella fall, ibland kvinna i karriären. Så genreblandningen är uttalad. Men jag saknar ändå varför? Eller är det helt enkelt såhär en riktig psykopat tänker, utan djup och med noll självinsikt?

Slutet kanske är svaret? Och då lyckas Benedictus med något nytt, jag fick i alla fall en större insikt i en sjuk hjärna.

Läst 2018

Tack till Etta förlag (Sekwa förlag)