Hiekkapelto, Kati: Kolibri

Spännande, intressant, samtida, välskriven. Vill läsa nästa i serien

När brukar jag skriva det? 

I vart fall var det sträckläsning och ett ovanligt sätt att skildra invandring som kändes äkta, även om det kanske inte är PK direkt. Men jag har alltid med förskräckelse läst om balkongflickor, som jag tycker samhället sviker. Att lyfta den problematiken är inte r-ordet utan bejakande av människovärde.   

Trots att Bäckström från G.W Persons deckare verkar ha flyttat till Finland, omvändes händer på ett sätt som jag verkligen inte brukar tro på, men här accepterade jag det! Kanske bara för att jag verkligen ville. 

Ibland känns mord* onödiga, och författaren kunde lika gärna skrivit något skönlitterärt. Här stämmer det. Det det här är mycket mer än en deckare bland många andra. Läs den gärna!

Tack Modernista

Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå inte gett mer än *** oavsett.

   Douglas, Claire: Ung kvinna saknad 

Det är främst språket som jag inte gillar i den här deckaren. Kändes som jag läste en tonårsbok. En bok för den som inte läst deckare förut och känner igen allt möjligt från annan spänningslitteratur. För det fanns gott om sådant här. Vad är inte så lätt att beskriva eftersom det förtar slutet när allt liksom plötsligt förändras. Twisten var ganska skickligt konstruerad och skulle som vanligt göra sig bra på film, och greppet med nutid i nuet och dåtid i dagboksform gjorde det lätt att hålla isär tiderna.

Lite väl klyschigt för min smak, inte så spännande och oorginellt språk. Nej, inget för mig.

Läst 2017

TTack Louise Bäckelin förlag

PS Jag slutar ge betyg på deckare från och med nu. Antingen är de spännande eller inte. Så får det bli.

   Raabe, Melanie: Fällan ***

Även om Magnus Utvik gav Fällan en fyra i morse i Gomorron Sverige, här, så har jag som vanligt en trea. Men det här var ändå en deckare med ett lite annorlunda upplägg. Tänk Gasljuslight.* 

Spännande bitvis men ibland ändå lite rörig, och det känns att Raabe ger ett intressant porträtt av en kvinnas trauma, men eftersom det är en deckare måste det ju finnas mördare och kriminalpersoner osv. Kanske just det störde lite väl mycket, det var lite framstressat kändes det som.

Sammantaget har Utvik rätt i sin reflektion. 

Jag gillar Linda Conrads och fattar hur syrran betett sig.

Jag gillar slutet. Och den var bitivis spännande.

Ser att den blir film, det är helt ok för mig. Tänkte faktiskt det medan jag läste.

Läst 2017

Re

Tack Louise Bäckelin förlag

-------------------------------------------

Sverige i böckerna

han har tråkat ihjäl sin son och svärdotter med en tre timmar lång fotovisning från sin senaste Sverigesemester. sid 173

Jag har till och med räddat livet på en människa, för f*n! Ett barn! I Sverige, i en älv. sid 286

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

*https://sv.wikipedia.org/wiki/Gasljus_(film,_1944)

   Thórarinsson, Árni: Den sjunde sonen **

Häxans tid av samme författare var riktigt bra, så jag har en längre tid väntat på bok nr 2. Och blev besviken.

Jag gillar isländska deckare men den här var ett hopkok av alla andra jag läst, Massor med isländska namn, bränder, döda hittade i iskallt vatten, snö som döljer spår. Droger av olika slag.

Och så titeln som ett försök att låta det urgamla komma till tals. 

Thórarinsson skriver med humor och mer för filmen än för läsaren. Jag menar, vem kan motstå Lisbet Salander lookalike med polare smyga omkring på stadens gator? 

Nej, jag borde ha väntat till filmen/tv serien om den nu kommer.

Anledningen till att jag läste ut den var att mittenpartiet plötsligt blev spännande och så ville jag trots allt veta vem, var, hur och varför.

Läst 2017

   Dolan, Eva: Efter din död ***

Ovanligt nog inbjöd Dolans tredje bok genast till sträckläsning. Den var alltså riktigt bra. Kändes modern. 

Jag läste Döda talar inte eftersom jag fick ett rec ex. Här Den var inte så dum vad jag minns. Men den här var betydligt bättre.

Visst, många personer och ett inte så trevligt mördande. Många misstänkta och jag lyckades hålla isär dem allihop. Jag funderade på vem mördaren var och kom inte på det förrän i slutet när det avslöjades. Däremellan hände det ena och det andra, både IRL och inte. 

Zigic & Ferreira brottades med sin familj (Zigic) och slickade sina sår från förra boken (Ferreira), Däremellan löste de, faktiskt aningen lojt tyckte jag det kändes som, hur allt hängde ihop. Vilka är de egentligen? Även personteckningen av de båda känns loj.

Slutet var avslöjande och kändes lite sorgligt.

Det brukar sägas att läsa deckare är avkoppling. Jag brukar inte direkt känna det så, men den här gången var det nära.

Läst 2017

Tack modernista

      McKinty, Adrian: Kall, kall jord ***

Två förtjänster hade den här deckaren, dels utspelade den sig kring Dublin i början på 80-talet, dels reddes allt ut på slutet. Jag fick lära mig en del om IRA och omständigheterna kring svältaktionerna och bomberna och det skräckvälde som fanns på den tiden. Dessutom en genomtänkt karaktär som levde som katolik bland protestanter. Bara det var ju lite intressant.

Själva morden var föga intressanta dock, men som sagt reddes allt ut på slutet, så det gjorde inte så mycket att jag inte hängde med där.

Kort sagt en läsvärd deckare, spännande i början men mest våldsam i slutet. Lite humor piggade upp också.

Läst 2016

Tack Modernista

   Persson Giolito, Malin: Störst av allt ***

Precis som Händelser vid vatten av Kerstin Ekman på sin tid benämndes gå under deckargenren och vann Deckarakademins pris, har Persson Giolito råkat ut för samma sak. Skillnaden är väl mest att Persson Giolito säger att det är så medan Ekman inte riktigt håller med om det. Och att Ekman dessutom fick Augustpriset för sin roman. Det visar att Händelser vid vatten är en genreöverskridande roman, något jag inte fattade förrän jag läste den under "ordnade former", littvet. Sen dess har genrebiten intresserat mig mycket.

Därför inser jag att Störst av allt är så bra ( jag tycker verkligen det nämligen) och hyllad av de flesta, just pga ett innehåll som spänner över olika genrer. För vad är det som händer:

en samtidsroman (speglar de där rikaste av de rika),

en psykologisk roman om en psykopat(er) eller kanske tom narcissist(er) som skapar ett så osunt och skadligt beroende att jag blir bara sorgsen

psykisk ohälsa (som ingen ser)

droger en masse (ungdomarna dricker mindre alkohol, hurra. Men hallå, de tar visst annat i stället? Visste inte det) 

En bildningsroman (avslöjar inte hur här)

rasism såklart, (ständigt aktuellt i debatten och böckerna)

Vänskap (för visst finns det en fantastisk väninna här? Eller?)

Och så en väl skildrad rättegång som håller ihop spänningen i boken ändå till slutet. Riktigt bra måste jag säga. 

Men det som gav starkast intryck var ändå skildringen av Marias liv, hur det var och blev. 

Självklar julklappsbok! 

Om man bara vill se nutiden i vitögat. 

Läst 2016

   Jonsson, Magnus: Mannen som lekte med dockor  **

Måste bara helt krasst konstatera, den här deckaren gillade jag inte. 

Det finns säkert många som tänker på ett annat sätt och som kommer att läsa de kommande två böckerna med behållning. För mig var det för mycket våld och äckel och för mycket som skrivits många gånger förut. En så uppenbar Salander kopia kändes riktigt tråkig. 

Synd, för första delen av boken var riktigt bra skriven trots allt. Känns som Jonsson älskar sitt Stockholm och sin bräda. Slutet skummade jag då det blev för mycket våld.

Läst 2016

Tack Modernista