Inlägg publicerade under kategorin Deckare
Cross, Mason: Ett långt spår av blod
Det var det värsta vilken hemsk bok! Cross, vem är du som kan tänka ut så äckligt våldsamma sätt att ta död på folk?
Jag borde ha blivit misstänksam när Lee Child berömmer boken på omslaget. Försökte en gång läsa honom men gav upp, av samma skäl som jag kommer att ge upp den här boken. Så mycket blod (titeln varnar ju) som rinner i den här boken står jag bara inte ut med.
Tack Modernista, men nej tack. Här går min gräns. Med råge.
Men så läste jag på en blogg att den här deckaren var riktigt bra. Och eftersom början, trots sin våldsamhet, väckt min nyfikenhet fortsatte jag läsa. Och läsa. Och läsa.
Ett långt spår av blod visade sig ha flera förtjänster. För det första är mördaren känd från början. Vilket jag uppskattar. Sen var den bitvis väldigt spännande. Kändes skrämmande aktuell. Och det gick bra att hänga med hela tiden. Slutet gör sig bäst på bio om man säger så.
Men annars, mycket bättre än jag trodde.
Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå aldrig gett mer än *** oavsett.
Tack Modernista
Roos, Anna: Spel
Javisst, den här typen av deckare fyller säkert ett behov för de som vill läsa chicklit, feelgood,Stockholm och universitetsmiljö alltiett. Och dra på munnen emellanåt.
Bara omslagsbilden gör en lyrisk, och lockar säkert boknördar till läsning. Vackraste omslag i år? Tror det.
Men deckaren utspelas bara sporadiskt i ett bibliotek utan mest kring spelbordet, en för mig helt ointressant miljö. (Även om jag absolut skulle spela litegrann om jag ändå var ex vis i Las Vegas.)
Nej, den här boken ska få en fortsättning, för Sol är en utmärkt karaktär. Och sen ska den bli film eller TV serie.
Tycker jag.
Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå aldrig gett mer än *** oavsett.
Hiekkapelto, Kati: Kolibri
Spännande, intressant, samtida, välskriven. Vill läsa nästa i serien
När brukar jag skriva det?
I vart fall var det sträckläsning och ett ovanligt sätt att skildra invandring som kändes äkta, även om det kanske inte är PK direkt. Men jag har alltid med förskräckelse läst om balkongflickor, som jag tycker samhället sviker. Att lyfta den problematiken är inte r-ordet utan bejakande av människovärde.
Trots att Bäckström från G.W Persons deckare verkar ha flyttat till Finland, omvändes händer på ett sätt som jag verkligen inte brukar tro på, men här accepterade jag det! Kanske bara för att jag verkligen ville.
Ibland känns mord* onödiga, och författaren kunde lika gärna skrivit något skönlitterärt. Här stämmer det. Det det här är mycket mer än en deckare bland många andra. Läs den gärna!
Tack Modernista
Inga fler betyg till deckarna, jag har ändå inte gett mer än *** oavsett.
Douglas, Claire: Ung kvinna saknad
Det är främst språket som jag inte gillar i den här deckaren. Kändes som jag läste en tonårsbok. En bok för den som inte läst deckare förut och känner igen allt möjligt från annan spänningslitteratur. För det fanns gott om sådant här. Vad är inte så lätt att beskriva eftersom det förtar slutet när allt liksom plötsligt förändras. Twisten var ganska skickligt konstruerad och skulle som vanligt göra sig bra på film, och greppet med nutid i nuet och dåtid i dagboksform gjorde det lätt att hålla isär tiderna.
Lite väl klyschigt för min smak, inte så spännande och oorginellt språk. Nej, inget för mig.
Läst 2017
PS Jag slutar ge betyg på deckare från och med nu. Antingen är de spännande eller inte. Så får det bli.
Raabe, Melanie: Fällan ***
Även om Magnus Utvik gav Fällan en fyra i morse i Gomorron Sverige, här, så har jag som vanligt en trea. Men det här var ändå en deckare med ett lite annorlunda upplägg. Tänk Gasljuslight.*
Spännande bitvis men ibland ändå lite rörig, och det känns att Raabe ger ett intressant porträtt av en kvinnas trauma, men eftersom det är en deckare måste det ju finnas mördare och kriminalpersoner osv. Kanske just det störde lite väl mycket, det var lite framstressat kändes det som.
Sammantaget har Utvik rätt i sin reflektion.
Jag gillar Linda Conrads och fattar hur syrran betett sig.
Jag gillar slutet. Och den var bitivis spännande.
Ser att den blir film, det är helt ok för mig. Tänkte faktiskt det medan jag läste.
Läst 2017
Re
-------------------------------------------
Sverige i böckerna
han har tråkat ihjäl sin son och svärdotter med en tre timmar lång fotovisning från sin senaste Sverigesemester. sid 173
Jag har till och med räddat livet på en människa, för f*n! Ett barn! I Sverige, i en älv. sid 286
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Thórarinsson, Árni: Den sjunde sonen **
Häxans tid av samme författare var riktigt bra, så jag har en längre tid väntat på bok nr 2. Och blev besviken.
Jag gillar isländska deckare men den här var ett hopkok av alla andra jag läst, Massor med isländska namn, bränder, döda hittade i iskallt vatten, snö som döljer spår. Droger av olika slag.
Och så titeln som ett försök att låta det urgamla komma till tals.
Thórarinsson skriver med humor och mer för filmen än för läsaren. Jag menar, vem kan motstå Lisbet Salander lookalike med polare smyga omkring på stadens gator?
Nej, jag borde ha väntat till filmen/tv serien om den nu kommer.
Anledningen till att jag läste ut den var att mittenpartiet plötsligt blev spännande och så ville jag trots allt veta vem, var, hur och varför.
Läst 2017
Dolan, Eva: Efter din död ***
Ovanligt nog inbjöd Dolans tredje bok genast till sträckläsning. Den var alltså riktigt bra. Kändes modern.
Jag läste Döda talar inte eftersom jag fick ett rec ex. Här Den var inte så dum vad jag minns. Men den här var betydligt bättre.
Visst, många personer och ett inte så trevligt mördande. Många misstänkta och jag lyckades hålla isär dem allihop. Jag funderade på vem mördaren var och kom inte på det förrän i slutet när det avslöjades. Däremellan hände det ena och det andra, både IRL och inte.
Zigic & Ferreira brottades med sin familj (Zigic) och slickade sina sår från förra boken (Ferreira), Däremellan löste de, faktiskt aningen lojt tyckte jag det kändes som, hur allt hängde ihop. Vilka är de egentligen? Även personteckningen av de båda känns loj.
Slutet var avslöjande och kändes lite sorgligt.
Det brukar sägas att läsa deckare är avkoppling. Jag brukar inte direkt känna det så, men den här gången var det nära.
Läst 2017
Tack modernista
McKinty, Adrian: Kall, kall jord ***
Två förtjänster hade den här deckaren, dels utspelade den sig kring Dublin i början på 80-talet, dels reddes allt ut på slutet. Jag fick lära mig en del om IRA och omständigheterna kring svältaktionerna och bomberna och det skräckvälde som fanns på den tiden. Dessutom en genomtänkt karaktär som levde som katolik bland protestanter. Bara det var ju lite intressant.
Själva morden var föga intressanta dock, men som sagt reddes allt ut på slutet, så det gjorde inte så mycket att jag inte hängde med där.
Kort sagt en läsvärd deckare, spännande i början men mest våldsam i slutet. Lite humor piggade upp också.
Läst 2016
Tack Modernista
Citatet
Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?
Franz Kafka
Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det.
email:
h55n/at/yahoo.se