Inlägg publicerade under kategorin Deckare

Av violen - 4 maj 2011 13:15

  Tegenfalk, Stefan: Nirvanaprojektet***

 

Fortsättningen på Vredens tid och verkligen helt annorlunda. Ingen humor här inte....

Början var riktigt seg, men sen tog den sig ordentligt och blev mycket spännande. På slutet tycker jag att den började närma sig SF genren och vem vet, om 30 år kanske den visar sig vara banbrytande inom själsforskningen. Dessutom tyckte jag karaktärerna växte en del, fast jag hade lite svårt att hålla isär alla poliser och befäl och så vidare. Dessutom trodde jag länge att Jonna råkat ut för en skum kärlek men det visade sig inte stämma.....eller?

Den tredje delen, Den felande länken, släpps i september och ja, jag kommer att läsa den också.


Blir du sugen på Nirvanaprojektet, läs Vredens tid först annars har du ingen chans att inse vad allt handlar om. Men så får gärna deckaretrilogier vara anser jag, varför öda en massa text på sammanfattningar "en masse"!


Tack Massolit förlag för recensionsexemplaret.

· Deckare
Av violen - 1 maj 2011 11:45

  Cleeves, Ann: Dolda djup ***

 

En riktigt bra deckare! Cleeves har med andra ord gjort det igen. Den inbjöd verkligen till sträckläsning och var spännande in i det sista. En slags slutnagruppenmysterie med ett oväntat men helt logiskt slut. Dvs det var logiskt att det kunde hända även om det var vrickat. Kanske att en detalj på slutet var lite märklig (ett telefonsamtal som Vera inte följde upp) annars var boken intressant skriven, borde bli bra att filma, med det vanliga våldsamma slutet. Tyvärr!

En del känns igen från andra deckare men Cleeves lyckas variera det utan att det blev tjatigt. Jag ser redan fram emot nästa bok.


Det enda som drog ner var fågelskådningen som iofs kunde kopplas till Shetlandsöarnasviten, fiske och fågelskådning tycker jag bara är så trist.


Läst 2011

Av violen - 18 april 2011 19:30

  Palm, Elias: Corpus delicti ***

 

Tydligen ännu en spänningsroman, dvs en roman som har med ett mord för att......tja varför kan man undra? Det här är ju egentligen en roman med ett budskap, vilket jag anade och fick bekräftat när jag läste författarens Tack till på sista sidan.

Men den var riktigt bra den här boken. Ny intressant vinkling från rättsmedicinsk sida, en historia som faktiskt höll ihop och gick att följa trots att det var en massa cliffhangers inne i texten, dvs pistolen hängdes upp på väggen och avfyrades först i slutet. Det irriterade mig lite, lösa trådar kan lätt tappas bort, men inte här.


Det var spännande och jag återvände till boken så fort jag fick chansen. Därför gick den snabbt att läsa ut.

Historien höll som sagt ihop och Ella var riktigt listig kunde jag tycka. Hon får gärna återkomma. Dessutom gillade jag beskrivningarna av kropparna s.a.s på bordet . Döden är inte vacker vilket man förleds att tro ibland i vissa deckare.


Men som sagt, boken kunde ha skrivits utan det gamla mordet, och buskapet kunde ha gått fram ändå. Ett angeläget budskap fortfarande......

Av violen - 15 april 2011 15:30

  Swarup, Vikas: De sex misstänkta ***


Den här bokens styrka och svaghet är att den utspelar sig i Indien. Styrkan består i att den är så mycket Indien, även om jag fick tänka efter för att hålla isär miljöerna. Svagheten består i att miljöerna och personerna kan upplevas främmande och att det därför är lite svårt att riktigt hänga med. Jag menar om den skulle ha utspelat sig i Sverige och haft samma persongalleri skulle miljöerna ha varit så självklara att jag aldrig behövt tänka efter och då skulle den ha varit mer lättläst.

För jag tyckte faktiskt att den var lite trög. Men den hade som sagt ändå många kvalitéer, en av dem är ju att personerna är så olika och att stilen ändras utifrån den som skildras. Amerikanen är ju t.ex "dramats" clown och inbjuder därmed till roande uttyck.

Jag kan därför hålla med Lyran som skriver såhär om boken:

Sammantaget är De sex misstänkta en spännande, galghumoristisk, samhällskritisk mordgåta med ett myllrande persongalleri, berättad i ett rasande snabbt tempo.


Som jag ser det är mordet inte alls det viktiga utan det här är en allvarligt menad satir som låter ett hörn av verkligheten sammanstråla utifrån flera temperament (fritt efter Zolas citat) för att kunna skildra komplexiteten i landet Indien utifrån ett samhällskritiskt och därmed mycket intressant perspektiv. Korruption, filmindustrin, miljöbrott, nutid, historia, politisk maktfullkomlighet, allt finns med.

Skulle den ha stått på en annan hylla än deckarhyllan skulle mycket färre ha läst den, vilket ju varit synd.



Läst Lyrans jordenrunt


Läst 2011

Av violen - 14 april 2011 14:30

  Söderlind, Therése: Norrlands svårmod ***


OBS: spoilervarning på vissa ställen i denna reflektion!


Det blir med tvekan tre stjärnor för denna långa omständliga deckar-roman. Deckare är beteckningen men roman är den till formen, för så många händelser som beskrivs detaljerat och ingående är knappast deckarens signum. (Boken har nu kommit pocket och på Adlibris beskrivs den såhär:

Stark debut - spänningsroman för läsare som tröttnat på deckare.

 

Hm, eftersom jag förväntade mig en deckare och fick en roman med deckarinslag, kände jag mig lite lurad....den påminner om Händelser vid vatten på det sättet men Kerstin Ekman deklarerade kraftfullt att det inte var en deckare minns jag (även om den fick deckarpriser). Vilket gjorde att jag tog till mig Händelser vid vatten på ett helt annat sätt än Norrlands svårmod.

Så spänningsroman är det nya sättet att få folk att läsa romaner fast de tror att de läser deckare.....hm. Intressant att se om det kommer att bli en trend hos förlagen framöver.


Jag läste den som elektronisk resurs från biblioteket och det underlättade inte att hålla kvar sammanhanget. Med E-bok är det svårt att bläddra tillbaka och kontrollera saker, och dessutom måste man sitta vid datorn och då man gör det vill man ofta göra annat.

Men till slut kom jag igenom den och jag tyckte att det iofs var en intressant historia som innehöll intressanta tankar om hur livet ter sig för dem som blir kvar och då särskilt för Anna, barnet/tjejen/kvinnan som levde ut det outsägbara med hjälp av sin kropp.

Det satte en skörhet i henne som utnyttjades av de som förstår sig på att utnyttja just såna som hon, och som hon sen försökte kontrollera på olika sätt.


Det var alltför många trådar som knöts ihop på slutet, till slut visste man varken ut eller in och det berättades detaljerat gång på gång och det blev liksom för mycket. Det gick inte att känna närhet till alla människor som var inblandade. Lite engelsk såpa á la Hem till gården kunde jag tycka. Våldsamheter och otrohet och maffiametoder osv.

Jag kände heller inte att jag riktigt kom Anna nära, att jag riktigt kunde förstå henne. Men hon förstod ju inte sig själv heller iofs. När boken slutar kan Anna mentalt börja leva om sitt liv och jag kan känna att slutet blev lite väl enkelt.... vitariddarschabloner är inte så realistiska IRL kanske.


Boken skulle ha vunnit på att kortas, särskilt i den senare delen. Trots det kändes den ändå som en lovande debut. Färre gestalter och lite mer gestaltning och dessutom mer naturskildringar hade suttit fint och det kommer säkert i nästa bok.....som gärna skulle kunna få handla om Anna på landet - vuxen. Landsbygden behöver sina skildrare. Liksom Norrland.



Läst 2011


Av violen - 30 mars 2011 11:30

  Tegenfalk, Stefan: Vredens tid ***

 

En bra deckare var det här, jag håller med Yukiko Duke som säger på omslaget:

Det här är verkligen en rafflande historia.

 

Jag har skrivit en anteckning efter varje fjärdedel av boken, den som kan vill och orkar är fri att läsa det längre ner.

Boken är befriande stereotypiskt skriven. Och hur menar jag då? Jo, den innehåller så många olika intertexter från andra deckare, medvetet eller inte, att det faktiskt blir riktigt underhållande läsning. Början var lite trög tyckte jag, särskilt språkligt sett men sen kom jag på att det här är ju kul ju, trots att hela historien bara är jättesorglig. Och då lossnade det. Lägg därtill till att boken faktiskt är både spännande och lättläst så blir den riktigt läsvärd.

Titeln Vredens tid är mycket passande. Men det jag kan känna är att vreden mot brottet/brotten inte riktigt kommer fram. Det finns ju en tragik i det hela som inte ens upplösningens tapetserade väggar kan tillfredsställa. Och sista styckets meningar var ju bara egendomliga, hur var och varför säger jag bara....... 



Anteckningar vid varje 100-tal sidor. Obs kan innehålla spoilers!

Efter 100 sidor (av 400) är den här boken fullspäckad med deckaregenreklichéer.

Först en blandning av Leif G W och Kallentoft. Vilket inte gjorde mig imponerad. Visst, vi lever i intertexternas värld även vad det gäller deckare men kom på nåt nytt! Tänkte jag.

Sen tre snabba mord och Gåtorna, dvs den medicinska, komplicerade: injicering av okänt (nåja) preparat, och sen den seriemördarvibbarmateriella, mystisk liten grej, lämnad här och var men alltid i anslutning till mordplatserna. Och så, det kursiverade: mördarens tankar. Eller vem det nu är som står bakom kursiveringarna.

Och den gamle utredaren med defekter och den unga snygga assistenten med en enda men stor defekt, överklassbakgrund.

Alltså borde jag nu lägga undan boken, men, tyvärr har den fångat mig! Jag fortsätter!

Och omslaget, blodsdropparna, ah, de känns ju under fingertopparna!


Efter 200 sidor (av 400) är det mer Leif G W, det  dyker upp  en skepnad som är Bäckman. Och Bill och Bull såklart. (Knoll och Tott?) De som kommer att lösa fallet blir avstängda (sker mest i filmade deckare iofs) och faktiskt, jag blir tvungen att dra på munnen ibland. Lite humor skadar inte. Sägs det.

Lite våldsamt våld som gör sig bra när (om) boken filmas skildras också. Och utredningen går vidare.


Efter 300 sidor (av 400) har boken tre förtjänster, den är faktiskt spännande även om den här delen knappt rör utredningen direkt känns det som. Sen är den fortfarande och ökande rolig. Jag skrattar tyst för mig själv eftersom det är mitt i natten när jag läser. Och sen är det ännu mer intertexter till andra deckare. Hade jag varit en mer flitig deckarläsare än jag är skulle jag säkert ha upptäckt ännu mer, men Stieg Larssons nördiga hacker dyker upp och antingen vet författaren en massa om intrång eller så är det bara fiktion men jag orkar liksom inte läsa det. Sen är det Leif G W igen, här ser man inte runt hörn utan:


Han var aldrig rädd för att sträcka ut ett arbetspass och hade en märklig förmåga att kunna ser över krön trots bristen på fri sikt. sid 296


Kul!

Och faktiskt, studierektorn (Arvidsson) dök upp i tankarna också.....från länge sen.

Och sen är det inte kurder utan islamistiska terrorgrupper, fast jag har ju inte läst Holmér iofs. :-)

Sen tycker jag att språket växer allt eftersom, var författaren slarvig i början? I vart fall kommer slutet att få en viss betydelse för om det blir ett + för den här boken. Jag läser vidare.


Efter 400 sidor (av 400) måste jag säga att boken tyvärr mattades på slutet. Mördaren var ju uppenbar hela tiden egentligen genom sina kursiva tankar, vilket jag inte har nåt problem med, så det enda som återstod var ju att knyta ihop säcken vilket ju inte innebar några överraskningar direkt. Men som helhet var boken riktigt bra och jag bestämde mig genast att även läsa Nirvanaprojektet, så det blir så småningom.


Läsutmaning Bokcirkelonline

Läst 2011


Tack Massolit förlag för rec ex. Utan er skulle boken förblivit oläst.

Av violen - 15 mars 2011 09:00

   Adler-Olsen, Jussi: Flaskpost från P ***+

 

Den var riktigt bra den här deckaren. Jag hade höga förväntningar och faktiskt, de infriades till stor del.


Visst, den har alla dragen: radarparet (Carl och Assad, där Assad är invandraren som nästan är assimilerad, men som dessutom innehar den komiska rollen med roliga uttryck, han förstår inte språket fullt ut nämligen, inte nyanserna), gåtan1 (flaskposten) gåtan2 (den förlamade kollegan som bor hos Carl) psykoterapin (varför, när, var, hur, gick det som det gick för Carl, som förnekar sina problem men har en kvinna i sitt liv som vill rädda honom = kärlek). En knepig "dubbelbottnad" kvinnlig kollega. Ursunkiga hälsovådliga lokaler där cold case grupper brukar hålla till......Osv osv.

Men allt är liksom skruvat ett varv extra. Vilket är kul!

Dessutom är det skrivet på ett lättsamt och lättläst och bitvis roligt språk! Lägg till att det dessutom är spännande och intressant och även skrivet ur mördarens synvinkel vilket jag faktiskt gillar (jfr Mörkrets flod av Rennie Airth en av mina topp tio bland deckare). Så då sitter det extra plusset i betyget som en smäck!


Nackdelar då? Ja naturligtvis att det är bok nr tre i serien och det finns en hel del som är underförstått. Det är irriterande men eftersom historien i sig är så fängslande betydde inte det så mycket ändå. För i den här deckaren är morden och dess upplösning och nystandet kring det faktiskt det väsentliga. För en gångs skull vill jag tillägga, många deckare handlar ju mer om familjelivet än om själva polisarbetet nu för tiden. Men så inte den här.

Dessutom kunde Adler-Olsson har nöjt sig med ett mordfall, det där med ringarna var ju helt ointressant tyckte jag.

Kommer jag att läsa del ett och två  när de kommer? Kanske, men jag kan också vänta tills del fyra kommer och hoppa på tåget i och med den här boken.

För hur var det med Carls panikångest, var kommer den ifrån? Skulle nästan vara kul att få veta det.....:-) Förhoppningsvis står det mer i nästa bok om det.....

Av violen - 21 februari 2011 17:00




   Bolinder, Ulla: Utsaga ***


Det var den här artikeln i UNT som fick mig nyfiken på Ulla Bolinder. Så jag lånade första boken bland deckarna, Utsaga. Den var, som utlovat, annorlunda skriven.Jag skulle nästan vilja kalla den socialt reportage. Ibland tycker jag att böcker påminner och pockettidningen R och det gör den här. Jag ser framför mig svartvita bilder i förorten där människorna lever helt olyckliga liv och vad som helst kan hända.

Två passager var riktigt otrevliga, det med rasisten som uttalade sig och så passagen om pedofilen. Jag önskar att jag sluppit läsa båda. Usch.

Så trots att boken innehåller ett lättläst språk och långa dialoger så ger den ändå en kuslig känsla, ett illamående inför världens ondska, barns utsatthet och våldets våldsamhet. På det sättet är den ju en utmärkt partsinlaga men bland deckarna har den kanske svårt att hävda sig. Å andra sidan ska trollen nämnas vid sitt namn och dras upp i ljusen, vilket sker här. Och något jag tror Bolinder eftersträvar.

Dessutom blev jag lite förvirrad då det var så många inblandade, även om jag räknade ut slutet ganska tidigt.

Jag kommer att läsa fler av Bolinders böcker men det måste gå ett tag innan jag tar tag i nästa, den här måste sjunka undan först.


Senaste inläggen

Presentation


Violens boksida -
reflektioner

Citatet

 Citatet

 

Jag tror att vi enbart bör läsa böcker som biter och sticker oss. Om den bok vi läser inte ruskar oss vakna som ett slag mot huvudet, varför då göra sig besväret att läsa den över huvud taget?

 

Franz Kafka

 

Lite väl drastiskt men det ligger nåt i det. 

Kontakta mig

email:

h55n/at/yahoo.se

Följ

Sök i bloggen

Kultursidor

Länkar

Poddar

Länksamling/Förlag

Kategorier

LITTERÄRA PRISER

Läser - ska läsa - med mera

Redan läst sju böcker i Min egen litteraturprisutmaning!

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Följ  violensboksida, reflektioner.... med Blogkeen
Följ  violensboksida, reflektioner.... med Bloglovin'

Arkiv

RSS

Tidigare år

statistik

Författare

Kvinnolänkar/föreningar/osv

JUL

Medicinskt

Min gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se