Wahlberg, Karin: En god man

Jag läser ganska få deckare nu för tiden. Det är några författare som sticker ut. Wahlberg, Moström, Griffiths, Bussi. 

Jag har nog läst allt av Wahlberg. Har alltid gillat hennes deckare. Men här kom deckardelen i skymundan för något som jag skulle kunna kalla ett debattinlägg om skakvåld. Inget ont i det, tvärtom, det var en intressant medicinsk diagnos  att få veta mer om. 

Griffiths, Elly: Nattfalkarna

Som vanligt, en bra deckare, där mordhistorierna spelar en underordnad roll, men som trots det ägde en viss spänning.

Griffiths deckare går utmärkt att lyssna på, vilket jag gjort med de senaste. Och det beror nog på att de är så igenkännbara, personerna är som en familj som lever sitt liv i långsam takt framåt. Man märker det på att barnen växer.

Och nu går det inte att utesluta att det kommer en fortsättning, cliffhangern på slutet, wow! Vad händer...? Och hur blir det då egentligen?

Moström, Jonas: Den omänsklige

Riktigt spännande. Och grym..

Unga kvinnor, våld och ordentligt polisarbete. En riktig deckare med andra ord.

Faktiskt klarar Moström fortfarande av att skriva en bra historia. Med lite allmänbildning, vad är Skvadern? Vem är Bengt Lindström? Ligger Alnön vid Sundsvall? Ligger Olof Palmes torg i Sundsvall? Gillar det.

Och som sagt, jag är imponerad av hur polisen lyckades lösa fallet. Som alltid.

Larsson, Åsa: Fädernas missgärningar

Likväl som Ekman skrev (i Händelser vid vatten) om de barbariska kalhyggenas röda blomning på 90-talet, skriver Larsson om den gnistrande vita snön, som ytterst kan rymma en dödlig lavin. 

Och lika lite som de döda i tältet gör Ekmans bok till en deckare, gör Larssons långtidsiförvarade lik i frysen det här till en deckare. Båda böckerna är samtidshistorier, och kommer så att förbli. I mina öron.

Ok, det faktum att Larsson spinner vidare på de tidigare persongalleriet gör det mer deckarlikt, den överskuggande genren är ju trots allt kriminalromanens. Medan det hos Ekman hela tiden dyker upp nya genrer och vindlingar.

Jag lyssnade på Larsson, som läste upp sin egen bok. Och den tog liksom aldrig slut. Ämnena var från boxning till prostitution, religiös fanatism, hundars beteende till gamla oförrätter som löses genom samförstånd, och så kriminalitet som gör en lite skraj faktiskt Och så Mella, von Post och Christer. Och Rebecka inte att förglömma.

Allt beskrivet oändligt detaljerat. Visst intressant, men allt på en gång. Det blev lite mastigt. 

Främst sätter jag skildringen av Kiruna, Norrbotten, snön och kylan som gör att det gnistrar om både snö och luft. En frihet att längta till. Bara man klär sig.

Jag tror att Larsson nästa gång kanske ger sig på nåt ännu mer romanlikt. Och den läser jag ju förstås också, såklart. 

Indridason, Arnaldur: Flickan på bron

Lyssnade på denna helt ok deckare. Ja faktiskt, den var riktigt spännande. Men otäcka fall, och vilka svordomar! Har jag blivit gammal eller vad? Det brukar inte störa mig värst.

Samtidigt som språket är aningen gammalmodigt, vänninor är ett frekvent använt begrepp. Ett ord jag knappt hört på många år. Märkligt, men kanske isländskt, vad vet jag. Något tilltalande med isländska kvinnor är annars deras efternamn med dottir. Känns jämlikt på nåt sätt. Men den här boken pekar på samma vanliga mansvåld som i andra länder.

Jag är ingen storkonsument av deckare nu för tiden, förut fick jag mycket rec.ex men nuförtiden är det lugnt på den fronten. Då läste jag många riktigt dåliga deckare. Nu är jag mer sparsmakad.

Men Indridason och Griffiths är kvar och blir lästa. Samt svenska Moström. Och franska Bussi.

Hawkins, Paula: Ur förtärande eld

Nu och då lyssnar jag på en deckare. Kvinnan på tåget av Hawkins var helt ok och det var även denna. Lite rörig, jag hade fullt sjå att lära mig deras namn och koppla det till rätt person. Lite överraskande upplösning men en hint fanns faktiskt redan i början så det finns inget att skylla på. Men lyssnarvärd ändå. 

Min syster, seriemördaren: Braithwaite,Oyinkan  

En deckare ur ett feministiskt perspektiv, insåg jag först när slutet på boken nalkades. Den har beskrivits som en bok om yta, skönhetsideal och kanske influencekulturen. 

Men det här är mycket mer, under ytan sjuder kvinnors vrede och revanschlust, motstånd och systerskap. En riktigt bra "deckare" som egentligen är något helt annat än vad man tror.

Riktigt läsvärd.

Wahldén, Christina: Nämn inte de döda

Det är inte ofta jag börjar på en ny deckarserie och tycker den är så pass bra att jag läser ut den första ens. Men med den här gjorde jag.

Wahldén besitter förmågan att verkligen låta Australien och ursprungsbefolkningen komma till sin rätt. Jag gillade att läsa om deras seder, traditioner och konst. Att hela tiden se och kalla varandra syster, att leva efter sina förfäders sätt att vara tänka och bete sig. Men även förmågan att beskriva den rasism som, helt öppet utövas.

Annars är det här en deckare som håller sig till mallen, något jag inte alls tycker om. Lägg där till en hel del upprepningar och ibland, lite tveksamheter i tid och rum. Ett ganska vanligt persongalleri och en hel del våld. Spektakulära slutscener är jag väldigt less på. 

Så det är tveksamt om jag fortsätter följa denna författare. Jag vill upplysas och överraskas, här är det mycket fakta och tillrättalagdhet istället.