McCall Smith, Alexander: Extra bekvämt på safariklubben ***

Med tvekan en trea, som vanligt kanske jag ska säga. Det negativa var som vanligt upprepninga, 97%, traditionellt byggda damer osv, osv. Men kanske att det ändå var lite mindre än vanligt? Kanske att det var lite mer filosofi och religion med? Det kändes så. Kanske att t.ex det här och mer i samma stil inte skulle ha varit lika vanligt tidigare.

"Charlie försöker bara vara hjälpsam", sa Mma Ramotswe och kastade en sned blick på lärlingen. "Och kom ihåg det här, Charlie: det hade kunnat vara du. Kom ihåg det." sid 97 

Empati på högre nivå och snällhet var kanske med mer än vanligt?

Och Sverige!

[...]Tänk om vi hade varit svenskar. Jag tror att vi hade velat åka raka vägen tillbaka till Sverige."

" Han försökte bara vara hjälpsam ", sa Mma Ramotswe. "Men ni har rätt, Mma, jag tror inte han är Botswanas bäste turguide. Han skulle inte vara särskilt lugnande ... för svenskar."

Mma Makutsi hade mer att säga i ämnet. "Jag var inte rädd, Mma. Jag var inte orolig."

"Naturligtvis inte", sa Mma Ramotswe.

"Men svenskarna ..."

"Jag självklart. Svenskarna. Ni har rätt att vara bekymrad för dem, Mma." sid200

Suktar efter nobelpriset McCall Smith? :-)

Läst 2011

   Martinez, Guillermo: Lucianas långsamma död ***

Morden i Oxford av samme författare tyckte jag var riktigt intressan, särskilt för att vara en deckare. Men den här var helt enkelt inte lika bra. Stilen påminde litegrann om VargasLlosa faktiskt, jag kan inte riktigt sätta fingret på hur, jag fick bara sådana vibbar. Kanske för att den var lite "gubbsjuk"? Skojar bara!  :-) eller inte.....

Själva historien var väl genomtänkt och det fanns flera passager som kunde ha gett utvikningar i ämnet, hämndtanken t.ex Det fanns liksom mer i botten, den höll sig liksom på ytan bara..........synd för det kunde ha höjt den ett snäpp. Kanske skulle Martinez ha arbetat mer med den helt enkelt?

   Cook, Thomas H: Där tvivlet gror ***

Redan från början gav den här deckaren mig en kuslig känsla! Mycket ovanligt måste jag säga. Och jag tänkte hela tiden på vem som kunde ha gjort det och varför och hur, saker som jag aldrig brukar bry mig om. Men inte nog med det, bokens jag som beskriver sina två familjer är otroligt insiktsfull och verkar veta en hel del om familjers psyke och trauman (dvs Cook verkar veta det såklart.....).

Jag tänkte att slutet blir väl nån slags pannkaka men nej, det var föredömligt kort och uttömmande. Fast våldsamt såklart, suck!

Boken får ändå inte mer än tre eftersom det fanns en del tidsfel (det var två veckor under lång tid (?) och sen var det annat också som inte riktigt stämde och sånt gillar jag inte så värst.

Men den var riktigt spännande som sagt och bara det gjorde att jag gillade den.

Den fick pris som bästa till svenska översatta kriminalroman 2007.

Den var värd priset.

Jag ska ju läsa Den svarta tjärnen också längre fram, få se vad jag tycker om den.

I vart fall börjar året bra och ska du läsa den här, avsätt tid, du vill läsa klart!

Läst 2011

Juul, Pia: Mordet på Halland***

Jag slukade den här boken. Den var så bra i början att jag bara häpnade och fattade inte varför mordet var inblandat överhuvudtaget. Sen sjönk den sakta men säkert och till sist hade jag inte ens fattat riktigt vem mördaren var. Efter idogt googlande där antideckare, språket mm flitigt nämndes hittade jag till slut vem som gjort det. Nåja, det spelade kanske inte så stor roll, för ordet relationsroman nämndes ofta också och det är det verkligen. Det var det som fascinerade mig så i början.

Juul skriver tydligen på en ny roman i samma genre vad det nu är, men både Händelser vid vatten och Döda poeter skriver inte kriminalromaner platsar väl där skulle jag tro.

Är det bättre att flirta med deckaregenren eller lämna den helt som Alvtegen gjort? Intressant är det i alla fall för det här är bara början på det här har jag en känsla av......det känns väldigt "spännande" måste jag säga.....:-)

Läst 2010

Larsson, Björn: Döda poeter skriver inte kriminalromaner ****

Jag visste det! Direkt jag läste om den här boken visste jag att jag ville läsa den och att den skulle vara helt i min smak. Och det var den!

En slags kriminalroman, javisst den har ju ingredienserna, ett mord och en nördig (på poesi) utredare. Den biten får knappt godkänt men resten, resten!

Försättsbladet har jag klottrat fullt med sidhänvisningar till dels verk ur litteraturhistorien, dels till litterära preferenser, tankar, uttryck och kloka iakttagelser och utläggningar om poesi och litteratur och förlagsvärlden och girighet och livet! Med mera. Och visst, lite samtid; bloggande och lite humor; 10 december är ju inget datum vilket som helst........:-)

Dessutom var ju dikterna så bra, jag tänkte hm, vem har skrivit dem? Och det fick man veta i slutet, det var ett intressantare avslöjande än vem mördaren var (vilket jag faktiskt kom på efter ett tag, något jag ofta missar....) kan jag säga!

Jag bara gillade när jag läste och tänkte, det vill jag citera och det ska jag skriva om. Men nu blev det till slut så mycket att det är ingen mening. Jag kan ju inte citera halva boken! Du måste bara läsa själv...

Men några citat blir det

Jag vill kremeras och inte ligga i vigd jord. Helst skulle jag önska att min aska blandades med alla makulerade böcker och förvandlades till pappersmassa så att jag kunde återuppstå som en boksida i mitt nästa liv. sid 335

[...] hade diktarna gjort ett misstag när de kröp in mellan tysta och tryckta boksidor. Poesin var till för att läasa högt på gator och torg. Den skulle sjungas och ropas ut. sid 355

I övrigt: Läs. Läs eftertänksamt. Och markera viktiga passager för du kommer att vilja läsa dem igen.....!

Boken klassificeras som en deckare, nåja kriminalroman, även hos förlaget (se nedan), men jag tror att den borde marknadsföras på ett annat sätt. Visst, den blir mycket mer läst som deckare men risken finns att de som verkligen skulle uppskatta det som finns utanför själva mordhistorien missar den. Men det är ju förlagets problem, inte mitt! :-)

Norstedts beskriver boken såhär:

Björn Larsson har skrivit en litterär kriminalroman, en välvilligt ironisk betraktelse över förlag och författare. Det är spännande, tänkvärt, irriterande och läsaren kommer att känna igen tonen från Björn Larssons tidigare böcker.

Tack Norstedts för recensionex!

Läst 2010

   Nahapétian, Naïri: vem dödade ayatolla kanuni? ***

Den här boken var intressant men ack så svår att ta sig igenom. Så många personer och händelser och taxiresor kors och tvärs! För att inte tala om falanger hit och dit. Mordgåtan fick en något undanskymd plats och nästan inget svar (?) och den andra gåtan: vad hände Nareks mor? fick knappt något svar den heller.

Invecklad skulle jag vilja kalla den här boken. Men nyskapande. Inte uppbyggd enligt gängse deckarprinciper alls....(fast vad vet jag om dem egentligen??). Om man bortser från cliffhangers här och var.......

Jag vet tyvärr ganska lite om Iran, men efter den här boken vet jag mer.

"En thriller som slår hål på förenklade klyschor om dagens Iran"

LE CANARD ENCHAINÉ

Så står det på baksidan och jag är böjd att hålla med, författaren har ett budskap och är modig som vågar framföra det. Att hon använder deckargenren är ett bra stilgrepp om inte annat för att väcka uppmärksamhet och komma ut med boken.

Fler deckare blir det tydligen också med Narek i huvudrollen.......jag kommer att läsa.......

Läst 2010

   Grebe, Camilla & Träff, Åsa: Bittrare än döden ***

Visst, jag har läst första delen om psykologmottagningen tidigare och tyckte den var riktigt bra tydligen, när jag läser min reflektion nu. Den här var mao inte lika bra, det känns som att karaktärerna är utvalda för att göra sig bra på film..... och terapisamtalen var inte riktigt lika intressanta. Helst vill man ju lära sig litegrann i alla fall. Att man inte kan få något ur barn under fem år var väl en del av det kanske iofs. Men att mäns våld handlar om makt vet väl alla redan.

Den våldsamma upplösningen kom som på beställning, som i de flesta deckare, men slutet bjöd iofs på en överraskning som jag anat hela tiden.

Deckare är ju avkopplande och snabblästa som regel, den här inget undantag. Men mer är det inte.  

    Indridason, Arnaldur: Mörka strömmar ***

Ah, en ny Indridason piggar alltid upp, och den var verkligen ny. dvs jag stod först i kön på bibblan, med sex otåliga efter mig i kön. Men nästa får boken redan på måndag så det är lugnt.

Här har Indridason gett Erlendur semester, eller vad det nu är? Jag har en känsla av att cliffhangern på slutet betyder att Erlendur återkommer, mer mystisk än någonsin.

Nåväl, greppet var givande, böckerna som gått på tomgång litegrann blev genast intressantare igen och jag kände lite Islandsvibbar då den handlade både om staden och landet. Lättläst med tidsanda och intressant fast otäck mordgåta. Jag lyckades gissa mördaren utan något besvär, kan ju vara kul som omväxling, jag har en förmåga att inte bry mig särskilt mycket om att försöka lista ut det faktiskt. Kort sagt, en bra Indridason.

Läst 2010

Läsutmaning deckare lilla O