Griffiths, Elly: En kvinna i blått ***

Som alltid bra tyckte jag. Men, jag var lite skeptisk eftersom jag läst recensioner som varit lite sådär. 

Det är ju mycket religion med i den här boken, eftersom den utspelar sig under påsken vid en landsortskyrka. Jag har inget problem med det, precis som när Cathbad och hans druidtankar skildras. 

:

"Jag använder alltid rökelse på min gudstjänster. Röken som stiger uppåt, precis som våra böner stiger upp till Gud." sid 278

Men bara en bit längre ner på sidan visar sig Griffiths osvikliga humor:

Han sms:ar till Clough: Eru på plats? Han får svar efter bara några sekunder: Ja. Känner mig hemlig. Nelson hoppas att detta är en autokorrigering av "helig". sid 278

Jag :-) ofta åt Griffiths humor, som Ruth oftast står för.

Så det här var en bra åttonde deckare av Griffiths. Även om arkeologin fick stryka på foten en hel del, så fanns det desto mer plats för hundar, katter, präster, otrohet, en vresig Nelson och ett Shakespearecitat: 

"En skugga blott, som går och går, är lifvet; En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs af. Det är en saga berättad af en dåre; låter stort, betyder intet." sid 256

Det är tydligen något som heter "imorgon-talet" ur Macbeth. Och varför inte lite bildning när det passar? Även om den är svart och negativ.

För mig har morde* aldrig varit det väsentliga i Griffiths böcker. Nej det är allt det andra jag vill åt, och det fick jag här!

Titeln får mig för övrigt att tänka på En kvinna i grönt av Indridasson. En mycket bra deckare från Island. 

Läst 2016

Griffiths, Elly: En kvinna i blått ***

Som alltid bra tyckte jag. Men, jag var lite skeptisk eftersom jag läst recensioner som varit lite sådär. 

Det är ju mycket religion med i den här boken, eftersom den utspelar sig under påsken vid en landsortskyrka. Jag har inget problem med det, precis som när Cathbad och hans druidtankar skildras. 

:

"Jag använder alltid rökelse på min gudstjänster. Röken som stiger uppåt, precis som våra böner stiger upp till Gud." sid 278

Men bara en bit längre ner på sidan visar sig Griffiths osvikliga humor:

Han sms:ar till Clough: Eru på plats? Han får svar efter bara några sekunder: Ja. Känner mig hemlig. Nelson hoppas att detta är en autokorrigering av "helig". sid 278

Jag :-) ofta åt Griffiths humor, som Ruth oftast står för.

Så det här var en bra åttonde deckare av Griffiths. Även om arkeologin fick stryka på foten en hel del, så fanns det desto mer plats för hundar, katter, präster, otrohet, en vresig Nelson och ett Shakespearecitat: 

"En skugga blott, som går och går, är lifvet; En stackars skådespelare, som larmar och gör sig till, en timmas tid, på scenen och sedan ej hörs af. Det är en saga berättad af en dåre; låter stort, betyder intet." sid 256

Det är tydligen något som heter "imorgon-talet" ur Macbeth. Och varför inte lite bildning när det passar? Även om den är svart och negativ.

För mig har morde* aldrig varit det väsentliga i Griffiths böcker. Nej det är allt det andra jag vill åt, och det fick jag här!

Titeln får mig för övrigt att tänka på En kvinna i grönt av Indridasson. En mycket bra deckare från Island. 

Läst 2016

   Krook, Therese; Tala är silver ***

Tack till Lava förlag. Jag gillade den här boken nämligen. Den var skriven med driv och riktigt spännande.

Dessutom genreöverskridande så till vida att den snuddade vid 50 shades of greygenren, relationsgenren, stockholmsgenren (vilken jag namngett för mig själv på senare tid, såtillvida att den utspelar sig mest i Storstaden, gator, torg samt caféer som kanske finns i verkligheten de också, namnges.) Ja, även aldrigtidigareskildradarbetsplatsgenren. Allt i den ordningen. Spänningsromangenren inte att förglömma, fast själva brottet var inte så lätt att hänga med i, men utan det hade de olika överskridande genrerna blivit för tjatiga.

(Men var det inte en lite oförklarad gåta där när snälla norrmannen ställer upp? Säger inte mer om det, men om jag tänker rätt var den gåtan lite kul.)

 Försäkringsbranchen har aldrig lockat mig. Och tur det, den verkar livsfarlig!

Läst 2016

   Marwood, Alex: Den mörkaste hemligheten ***

En riktigt intressant deckare. Lite svårt att hålla reda på alla i början så jag gjorde helt enkelt ett schema över allihop. Sen visade det sig att personteckningen var så bra att det gick att hålla isär alla ändå, nästan. Lite nytta hade jag av schemat i alla fall.

Boken var tidvis som en roman, men det spännande inslaget, gåtan; vem gjorde det, varför och hur var faktiskt väldigt pådrivande vid läsningen. Som film måste den bara ses, alla dessa karaktärer som hatar föraktar och tror sig älska måste ju vara sevärda. Och Sean, vem ska spela honom? Finns det förslag bland er som läst....?

Jag blir väldigt sugen att läsa fler av Marwood, men det är nog inte att tänka på. Jag menar, i mina bokhyllor vinkar så många böcker, ta mig! För att inte tala om förlagens utgivning....

Tack modernista!

Läst 2016

   Oswald, James: Bödelns sång ***

Inte så tokig var den här tredje boken i serien om Mclean. Den förra, Själarnas bok, hade lite väl mycket ockulta inslag
Det fanns här också men det tog inte över lika mycket. Själva beskrivningen av självmorden var lite väl detaljerat, men psykologin bakom det hela var behållningen i boken.

Personerna är fortfarande ytliga, utom möjligtvis då katten som stryker omkring. Så Mclean måste sluta vara som en vit fläck om jag riktigt ska gilla honom. Fast det var riktigt spännande där ett tag och jag koncentrerade mig verkligen för att hålla isär personerna.

Tack modernista

Läst 2016

   Dolan, Eva: Döda talar inte ***

Dolans Lång väg hem, första boken i den här serien har fått väldigt med beröm. Men det ska mycket till innan jag börjar på en ny deckarserie så den fick vara. Nu fick jag i min hand del 2, Döda talar inte.

Lite väl rörig för min smak, jag lyckades inte trots tappra försök att riktigt hänga med. Angeläget ämne såklart, men det kom inte riktigt fram bland alla ord, och karaktärerna, som dessutom inte var särskilt urskiljbara.

Visst, den var bitvis spännande men jag var nära ge upp innan slutet som lämnade mig ganska oberörd. Jag brydde mig inte, och det var ju märkligt egentligen, då jag ändå läst varje ord i boken innan dess.

Tack modernista!

   Rankin, Ian: Näbbar och klor ***

Nyutgiven upplaga av Rankins tredje bok i serien om kommissarie Rebus. Från 1992!

Oväntat bra måste jag säga. Det här är ju riktigt polisarbete ju. Och jag har märkt att jag gillar när mördaren är synlig på så sätt att hen tänker och kommenterar lite här och var. Kanske jag ändå är en vän av äldre deckare för det här var spännande. Och tragiskt och hemskt också.

En bok utan mobiltelefoner, den kändes liksom lugn och ringfri. Men kanske att biltelefonen var fräck och ny vid den här tiden, och därför intressant när den dök upp i handlingen.

Ja, en riktigt läsvärd deckare som gav den stund av avkoppling som jag eftersöker när jag läser dylikt.

tack Modernista!

      Penny, Louise: Ett ohyggligt avslöjande ***

Ett förbud mot mord, den förra boken jag läste av Penny var riktigt bra. Den här var inte lika mycket i min smak. Persongalleriet skulle iofs kunna stå för sig själv, handlingen likaså liksom miljön. Inte ofta Canada är med i litteraturen.

Men jag läser alltför många deckare nu för tiden som skulle må bättre utan mordet. Så även denna.

Spoiler: Markera området här nere om du vill veta lite mer:

Hemliga inristade ord och en and i regnkappa, homofobdiskussioner som slinker förbi och galna hästar, javisst det piggar upp och gör sig säkert bra i bild (om serien förväntas hamna på vita duken). Krigsflyktingar och skulptörer och bymentalitet. Och besök på vidunderliga öar. En hel historia, helt utan mord finns att läsa här. Men någon måste alltid dö verkar det som..

Mittenpartiet innehöll en hel del spänning men annars var det som skrevs mest bara intressant i allmänhet. Och det är ju inte så bara.

 tack Modernista!